I Nya Innerspåret nr 1 skrev jag en del om Pierre Teilhard de Chardins bok ”Fenomenet människan”.
Jag har nu glädjen att berätta att denna fascinerande bok kommit ut i en ny svensk utgåva på Alhambra förlag.
För info, se http://www.alhambra.se/
Ibland möter vi en människa som har gått igenom stora svårigheter i sitt liv. Hon verkar avklarnad på något sätt, som om hon hade nått fram till en ovanlig inre balans. Och hon beskriver sina svårigheter som den gåva som ledde henne fram till detta tillstånd.
Hur starkt intryck detta än gör på oss, så är vi kanske inte helt säkra på att vi själva skulle vilja betala ett sådant pris för vår personliga utveckling. Men nästan alla har säkert gått igenom svårigheter i livet och funnit att de stundom kan resultera i personlig mognad och utveckling. Det finns ett gammalt talesätt för det: ”Lidande luttrar”. Luttra är ett ålderdomligt ord som betyder ”rena” (befria från något oönskat). I överförd bemärkelse har det också kommit att betyda att förvärva moralisk kraft.
Det här talesättet är nog på väg bort ur vårt språk, eftersom själva ordet luttra är ett dött ord numera. Men själva idén, att lidande främjar personlig utveckling, lever starkt. Så starkt i själva verket, att jag hört människor med viss hetta förfäkta att lidande och smärta är nödvändiga för mänskligt växande.
Hur har en sådan dyster inställning kunnat slå rot i vårt allmänna medvetande? Och är den verkligen sann? Att lidande och smärta ingår i de flesta människors erfarenhet ska vi väl inte förneka. I alla tider har filosofer och profeter funderat över varför det är så. Buddha kom upp med sin egen förklaring: det mänskliga begäret, önskningarna, är den kraft som kastar människan in i lidandet. Så om man vill befria sig från lidande måste man befria sig från alla önskningar och begär. Den som gör det kommer att befrias — inte bara från lidande, utan kanske rent av från hela sin individuella personlighet, för att uppgå i den källa till allt liv som buddhisterna kallar Nirvana.
För de stora massorna av buddhister i österlandet är nog den här idén ofta en smula abstrakt. Man nöjer sig med att försöka förvärva en så god karma som möjligt, så att man har chansen att återfödas i bättre levnadsomständigheter i nästa inkarnation.
För vårt kristna västerland är saken lite annorlunda, eftersom den kristna läran inte omfattar något utslocknande av den personliga individualiteten. Dessutom är reinkarnation något som de flesta kristna betraktar med misstänksamhet, för att inte säga blankt avvisande. Det är i detta liv vi ska prövas som människor, för att Gud ska utröna om vi är värdiga att så småningom inträda i den himmelska saligheten. Den ovärdige måste finna sig i att tillbringa lång tid i den s k skärselden. Här har vi ett annat gammalt ord: ”skärseld”, av ”skära” = rena. De värsta fallen skickas till helvetet för att i all evighet brinna där.
Tanken på lidandets och smärtans nödvändighet och ofrånkomligthet har djupa rötter inom kristendomen. Jag gör inte anspråk på att kunna förklara varför det är så, men jag har vissa idéer om det.
Det medeltida Europa erbjöd av och till enorma prövningar för sitt folk. Jag påstår inte att det var inte varit lika illa på många andra ställen eller under andra tider, men just medeltiden hade en speciell grogrund för tankar om att förakta världen och vända sig bort från den.
Efter två tusen år av fred för stora delar av Europa under romarnas herravälde föll kontinenten isär. Krigshövdingar lade under sig olika territorier och förde krig mot varandra, vilket gjorde de gamla handelsvägarna omöjliga. Så handeln stagnerade eller upphörde. Rättsskipningen, som under Rom varit ordentligt kodifierad och utövades av ämbetsmän, blev godtycklig och beroende av den lokala furstens nycker. Levnadsstandarden sjönk. Efterhand växte det fram nya stormakter, som visserligen skapade något slags ordning inom sina egna domäner men förde krig mot varandra, vilket ledde till att människor tvingades gå ut i krig och göra av med de resurser som bättre hade behövts för att skapa välstånd.
I mitten av 1300-talet drog digerdöden, den stora böldpestpandemin, fram över Europa och decimerade befolkningen med kanske en tredjedel. Hela bygder ödelades, ibland på kort tid. Livet verkade hänga på en skör tråd. Den här erfarenheten satte djupa spår i hela Europas kultur och tänkande.
För enkla människor utan makt och inflytande kunde livet ofta te sig hopplöst och sorgligt. Men det fanns i allt elände åtminstone en världsmakt, som red ut alla stormar och upprätthöll ett visst mått av kultur och stabilitet över hela Europa. Denna makt var de kristna kyrkorna. De gav människor något att hoppas på — inte i detta livet, men bortom. De lärde att prövningarna var sända av Gud för att utröna deras värdighet att komma till himlen. Jordelivet i sig hade inget värde, det var bara en förberedelse för livet i himlen.
Den som redan i detta livet ville vända sig bort från världens elände kunde gå i kloster. Klostren var ofta fristäder, där det härskade lugn, ordning och möjlighet till ett stabilt och jämförelsevis tillfredsställande liv. Men klostren krävde försakelser. Man måste inordna sig i en mer eller mindre hård vardagsdiciplin, med arbete, bönetimmar och större gudstjänster som ett ständigt återkommande inslag. Man måste leva i celibat och kanske utan personliga ägodelar. Och man måste i allt lyda sina överordnade, som hade rätt att t ex skicka munken eller nunnan att tjänstgöra på en helt ny plats, och kanske delta i det hårda arbetet att bygga upp ett nytt kloster någonstans i civilisationens utkant.
Sammanfattningsvis så saknade livet i den fysiska världen egentligen egenvärde i många medeltidsmänniskors ögon. Det var en tid av försakelse och prövningar i väntan på det riktiga livet, som skulle komma först senare. Lidanden och försakelser hade en särskild mening, eftersom de hjälpte dig att vända bort uppmärksamheten från allt världsligt och tillfälligt för att rikta den mot det enda bestående, nämligen Gud.
Denna tidsanda har efterlämnat ett mäktigt arv till vår egen kultur, fastän vi kanske inte så ofta tänker på det. Nutidsmänniskan är nog mycket mer än medeltidsmänniskan inriktad på att här och nu finna någon mening och tillfredsställelse med sitt liv. Många (kanske de flesta) tvivlar på att det alls finns någon fortsättning. Så för många är det inte meningsfullt att vara något annat än en självupptagen egoist, som ser tillfredsställelsen av de egna behoven som det enda meningsfulla. Vår tid erbjuder också möjligheter till många att pröva på den vägen. Men då visar det sig att den trots allt inte är så tillfredsställande. Och så kanske man drabbas av någon olycka eller personlig kris och vaknar till insikt om att det är andra saker som är viktiga.
Många människor erfar också ett slags skräck eller skuld inför vissa aspekter av nutidssamhället. Vi tycks i snabb takt förbruka de resurser som Moder Jord givit oss. Förr trodde man att t ex oljan bara skulle ta slut. I dag borde man kanske vara mer rädd för att den inte gör det. Bortom all förbränning av fossila bränslen sägs hota en total miljökollaps. Eller så är det helt enkelt på något sätt omoraliskt att konsumera så mycket, i synnerhet när så många människor på andra platser svälter och lider svåra brister på hälsovård, utbildning och social trygghet. Att en sådan livsstil som den moderna västerländska skulle överleva i längden verkar otroligt — vad vi har att se fram mot är något slags bakslag eller straff för detta egoistiska konsumerande.
I denna paradoxala spänning mellan omedveten sorglöshet och meveten pessimism hör vi ett eko av medeltidsmänniskans världsförakt.
Men om vi nu frigör oss från de sista resterna av detta medeltida arv, innebär det att vi obekymrat kan fortsätta som hittills? Innebär detta att det är helt i sin ordning att bara tänka på sig själv? Eller hur ska vill tolka den moderna västerlänningens roll i samtiden?
En vanlig impuls är att blicka bakåt. Vi ska återgå till de koldioxidutsläpp som fanns vid någon tidigare tidpunkt. Vi ska återgå till den konsumtionsnivå som rådde i början på 1900-talet. Vi ska återgå till en livsstil som är mer baserad på lokal livsmedelsproduktion, lågt transportbehov och mer hantverksmässigt tillverkade förnödenheter. Vi ska kanske också återgå till en moralisk syn som vi menar rådde förr, när alla visste sin plats i samhället och någon fri sex inte var accepterad.
Min personliga övertygelse är att det är helt omöjligt att vrida klockan bakåt. Inte så att vi måste fortsätta att elda fossila bränslen för glatta livet. Men det är säkert möjligt att hitta andra sätt att åstadkomma den nytta vi i dag skapar genom att bränna olja och kol. Det är i människans gränslösa kreativitet som möjligheterna ligger att fortsätta framåt. Kanske är det också så att fler människor måste upptäcka att de inte blir tillfredsställda av att bara konsumera det andra tillverkat åt dem, vare sig det är påkostad underhållning eller ett övermått av vackra kläder, lyxiga bilar etc. Inte för att det är något fel på dessa saker, utan därför att människans djupaste och viktigaste behov är att skapa något själv.
Att lära känna sig själv, förstå sina egna autentiska behov och handla i överensstämmelse med en moral man verkligen har tagit ställning till — att mogna till att bli en verklig individ, inte bara någon som rusar med i den riktning alla andra springer — det tror jag är nutidsmänniskans allra största utmaning. Det är genom en sådan process, en som omfattar tillräckligt många människor, som jag tror att de förändringar kan komma som världen utan tvivel behöver.
Förvisso är en personlig kris, kanske frammanad av en olycka eller sjukdom, en av de saker som kan få en människa att börja ge akt på sig själv för att ta reda på vem hon djupast sett är. En samlad kris för hela vår kultur kan också tänkas få sådana effekter. Men vi har alla möjlighet att fatta beslutet att söka en större medvetenhet utan att drivas på av sådana olyckliga omständigheter. Vill du vänta till livet drabbar dig och kanske hela din samtid med något tungt slag — det är ditt val. Vill du ta hand om din egentliga livsuppgift, att lära känna dig själv och skapa dig ett sant liv här och nu — det är också ditt val. Detta är en del av innebörden att ha en fri vilja.
Vår tid har givit oss fantastiska gåvor. Om jag tvivlar på att vi förvaltar dessa gåvor väl, då bör jag först och främst titta på den allra största av dessa gåvor. Den gåvan är friheten att tänka själv, att fatta egna beslut, att välja min väg på ett sådant sätt att jag verkligen i djupet kan lära känna mig själv och inom vida gränser forma åt mig det liv som bäst uttrycker min egen sanning. Det viktiga är hur jag själv förvaltar den gåvan, den friheten, i mitt eget liv.